Eftersom Milla kom två dagar före utsatt datum var jag helt inställd på att denna lilla bebis skulle titta ut ännu lite tidigare. När nu datumet närmade sig och jag inte hade några som helst känningar och min barnmorska under ett par veckor sagt att det nog snart är dags så kändes väntan väldigt lång.
Till slut fem dagar över tiden vaknade jag vid 04.10 på morgonen den 15 augusti av en värk. Den var svag, men det var en tydlig värk. Jag väntade för att se ifall det kom någon fler innan jag berättade för Macke att det kanske var på gång att starta nu. En halvtimme senare kom en till värk och jag meddelade Macke som blev alldeles till sig. Det höll sen på oregelbundet till Milla vaknade vid 07 och skulle iväg på dagis, då tog värkarna en paus på två timmar och jag kunde gå iväg och lämna henne. Sedan kom de tillbaka, oregelbundna och rätt så svaga. Vid 15-tiden började värkarna bli regelbundna och kom med fem till tio minuters mellanrum och så höll det på tills vi åkte in på morgonen den 16 augusti. När det började kännas intensivt och det tröck på en del bak mot ryggen så bestämde jag mig för att ringa förlossningen, då var klockan 05.30 och jag sa att vi ville komma in. De hade precis fått ett rum ledigt på SÖS, men skulle bara städa ur det så de ville att vi väntade en halvtimme eller så. Jag grät av lättnad för jag ville innerst inne verkligen tillbaka till SÖS, för där skulle allt kännas välbekant.
Jag andades vidare och när det gått en halvtimme kändes det väldigt skönt att vi var på väg. I bilen var det jobbigt att ta värkarna och det började vara svårt att slappna av och jag fick ta till målbilden flera gånger och tänka ”för varje värk kommer vi närmare att få träffa bebisen”. När vi kom till receptionen fick vi vänta ytterlige en stund men till slut så fick vi en förlossningssal och det var, hör och häpna, i samma sal som vi födde Milla. Jag fick CTG på magen för att de skulle registrera bebisens hjärtljud och mina värkar. Den hade jag på mig i en halvtimme uppskattningsvis och sedan kom de in för att undersöka mig. Jag var öppen 10 cm och det kändes som en enorm seger! Första värken efter undersökningen var en blandad ”öppningsvärk” och krystvärk. Jag kände att det började trycka nedåt ganska ordentligt och jag fick nästan på en gång gå över till att flåsandas för att inte krysta. Det var en liten kant kvar på livmodermunnen, och så hade ju inte vattnet gått ännu. Jag vet inte riktigt vad klockan var i det här läget, men jag flåsandades mig igenom ett antal värkar som började bli kraftigare och kraftigare. De gjorde fortfarande lite ont så som öppningsvärkarna gjorde men de var nu tydliga krystvärkar. Jag stod upp för att vagga ner barnet i förhoppningen att vattnet skulle gå snart. Det var enklare att slappna av också när jag kunde vicka på höfterna så att jag inte skulle krysta. Plötsligt, kl 09.45, gick vattnet. Det var som en explosion och vattnet splashade ner i golvet likt en sprängfylld vattenballong. All smärta försvann under kanske två sekunder och sedan kom världens starkaste krystvärk. Det var nästan omöjligt att hålla emot och flåsandas igenom den. Jag mumlade nåt som ”jag kan inte slappna av” samtidigt som jag flåsade och grymtade om vartannat. Jag visste ännu inte ifall den sista lilla kanten var borta och ifall det var ok att krysta, så jag fick fortsätta att flåsandas igenom tre kraftiga krystvärkar.
Barnmorskan undersökte mig och sa att nu var det fritt fram och det kändes helt fantastiskt, för då vet man ju att snart snart får vi träffa bebisen. Jag hittade tekniken direkt och ut kom bebisen kl 10.07 på fyra eller fem krystvärkar. Det spände ganska ordentligt när han låg framme med huvudet strax innan han kom ut, men så fort han gled ut så försvann allt. Lika magiskt som förra gången. Han skrek direkt och när de lyfte upp honom såg jag den lilla pungen och kunde konstatera att vi fått en kille. Det kändes helt fantstiskt!
Vid bröstet började han snart att picka och leta efter bröstvårtan och när han fick tag i den sög han hårt och länge. Det kändes så overkligt att vi nu låg där med vårt andra barn. Tvåbarnsföräldrar, det gick liksom inte att ta in det.
Moderkakan kom ut efter ca tio minuter och barnmorskan undersökte den och tyckte att den var lite tunn på ett ställe och tog dit en läkare för att få en andra åsikt. De kom fram till att en bit låg kvar i livmodern och då beslöts det direkt att jag skulle upp till operation. De rullade upp mig ganska omgående och jag sövdes ner och vaknade ungefär en timme senare. Jag har inte haft några känningar av ingreppet alls och att bli sövd var inte läskigt mer än till tanken. Jag hann knappt vakna innan Macke och bebisen kom upp och det var härligt. De hade fått en timme tillsammans och det känns också speciellt faktiskt, annars har ju mamman nästan ensamrätt till bebisen de första månaderna.
En liten stund senare rullades vi ner till förlossningen igen och en påse dropp skulle tömmas innan vi kunde få den välbehövliga fikabrickan. Jag var hungrig som bara den så jag fick faktiskt lite olika saftsoppor att dricka. När de sedan konstaterat att blödningen minskat så rullades vi ner till BB. Jag låg hela tiden i sängen för mitt HB-värde och blodtryck hade dippat ordentligt. Barnmorskan provade att höja huvudändan en decimeter och av det lilla blev jag alldels yr. Jag blev sängliggandes i ett dygn ungefär innan jag kunde resa mig och med hjälp av baljan gå själv till toa.
Det var lite märkligt när det blev dags för Macke att åka hem och sova. Förra gången kunde vi ju båda stanna i BB-bubblan i två dar, men nu så behövde ju Milla oss också. Macke åkte fram och tillbaka flera gånger. Milla kom med redan första kvällen och fick träffa sin lillebror. Mötet blev väldigt lyckat och Milla verkade genast fatta tycke för bebisen.
Det var verkligen en väldigt bra förlossning som vi fick uppleva. Den var helt annorlunda den första men eftersom vi är ett så bra team lyckades vi klura ut även denna gång hur vi skulle göra :)
Lotta 10 september 2007